Sömnproblem, nädå.

Kl.01 inatt var jag piggare än jag varit på länge. Hyffsat obra eftersom jag visste att klockan skulle ringa bara sex timmar senare. Försökte klura ut saker jag kunde göra för att somna. Kom att tänka på att jag alltid brukar bli avslappnad av en varm dusch så ja, kl.01.10 inatt tog jag mig en dusch.

Det hjälpte inte mycket. Jag blev ren och förvisso avslappnad, men inte kunde jag somna för det. Blev väl lite drygt en timmas orolig sömn innan klockan ringde. Inte okej! 

Tröttheten uppenbarade sig än mer på dagens andra föreläsning. En sån där föreläsning man har precis efter en annan, precis innan lunch när energiförrådet behöver fyllas på och syrenivån i salen är lika med noll. Plötsligt väcktes jag av en armbåge i sidan av Isabell som knuffade till mig när hon märkte att jag somnat och börjat snarka smått. Ingen annan som märkte såvitt jag vet. Kunde blivit pinsamt. Haha. Behöver vila nu i alla fall. Ska undvika att sova och hoppas på sömn inatt i stället.

Dags att rätta till psyket!

I våras var jag i kontakt med ungdomsmottagningen eftersom jag misstänkte att jag hade pmd (pms, fast lite "värre" och enbart de psykiska delarna, läs mer här). De skulle kontakta mig när de hade en tid åt mig. När de ringde meddelade de att de fått dra in på sina resurser och därför inte kunde erbjuda mig en tid och eftersom jag var över 20 så rekommenderade de mig att kontakta vårdcentralen i stället. Problemet var bara att när de kontaktade mig med det beskedet så hade jag en bra period. Jag tänkte att jag förmodligen misstagit mig och att jag skulle klara av det själv.

Nu känner jag dock att jag behöver hjälp. Det som pågår inom mig nu är mer än bara den vanliga ångest jag dragits med sedan jag var 14. Den känner jag till, jag vet hur den fungerar, utan och innan. Det här är mer än så. Därför tog jag mod till mig och kontaktade vårdcentralen. Fick tid hos en läkare den 6 december som skall bedöma hur illa det är ställt. Eller ja, han ska göra en bedömning av något i alla fall. Antar jag. Jag vet inte vart det här kommer leda men för en gångs skull kommer jag begära någon form av hjälp i alla fall. 

Även fast det är jobbigt att erkänna att man behöver hjälp så känns det så sjukt bra att faktiskt ha tagit tag i det hela. Jag har ännu inte fått någon hjälp, men det är på väg i alla fall och bara det får mig faktiskt att känna mig lite piggare, lite bättre.

RSS 2.0