I våras var jag i kontakt med ungdomsmottagningen eftersom jag misstänkte att jag hade pmd (pms, fast lite "värre" och enbart de psykiska delarna, läs mer här). De skulle kontakta mig när de hade en tid åt mig. När de ringde meddelade de att de fått dra in på sina resurser och därför inte kunde erbjuda mig en tid och eftersom jag var över 20 så rekommenderade de mig att kontakta vårdcentralen i stället. Problemet var bara att när de kontaktade mig med det beskedet så hade jag en bra period. Jag tänkte att jag förmodligen misstagit mig och att jag skulle klara av det själv.

Nu känner jag dock att jag behöver hjälp. Det som pågår inom mig nu är mer än bara den vanliga ångest jag dragits med sedan jag var 14. Den känner jag till, jag vet hur den fungerar, utan och innan. Det här är mer än så. Därför tog jag mod till mig och kontaktade vårdcentralen. Fick tid hos en läkare den 6 december som skall bedöma hur illa det är ställt. Eller ja, han ska göra en bedömning av något i alla fall. Antar jag. Jag vet inte vart det här kommer leda men för en gångs skull kommer jag begära någon form av hjälp i alla fall. 

Även fast det är jobbigt att erkänna att man behöver hjälp så känns det så sjukt bra att faktiskt ha tagit tag i det hela. Jag har ännu inte fått någon hjälp, men det är på väg i alla fall och bara det får mig faktiskt att känna mig lite piggare, lite bättre.