Det finns dagar då jag ifrågasätter mitt val av yrke. Oftast är det på grund av att jag egentligen inte har testat på så många andra yrken och för att det finns yrken som jag skulle vilja testa på.

Men så finns det dagar som den här. När man kommer tillbaka (trött och jävlig) till sin VFU-plats efter att ha varit borta i drygt en månad och det första man möts av är barn som skriker "SANDRAAAAAAA, JAG HAR SAKNAT DIG, JAG HOPPADES ATT DU SKULLE KOMMA TILLBAKA". Den glädjen jag upplevde då levde jag på under hela "arbetsdagen" och den glädjen byggdes på när jag skulle gå därifrån och en pojke som är lite livlig och rörlig så att säga och som motarbetat mig i nästan allt jag försökt få igenom kommer fram till mig och säger "Jag vill ha en puss och en kram innan du går". Det gott folk, kan få hjärtat att smälta!

Det är tack vare sådana tillfällen i kombination med den oändliga mängd underbara citat man kan snappa upp från barn och deras sätt att verkligen bara vara "sig själva" som gör att jag vill arbeta med barn. 

Jag vet att jag kommer ha möjlighet att testa på andra yrken även om jag utbildar mig till förskollärare. Jag vet att min utbildning inte nödvändigtvis måste innebära att jag är låst till ett yrke. Men, visst är det en fantastisk bra och givande grund att kunna luta sig tillbaka mot?!