Jag och många andra överviktiga har ofta fått höra att "det är ju bara att äta mindre och träna mer" för att vi ska kunna gå ner i vikt. Visst, det finns en poäng i det såklart. Men riktigt så enkelt är det inte. Det jag håller på med just nu är en enorm förändring. Jag måste lära mig att ändra mitt sätt att tänka och vara. Jag måste vänja mig av med vanor som har tagit mig flera år att skaffa. Det är ingenting som kommer hända över en natt, även om man ofta haft förhoppningar om det med alla pulverdieter och allt man har testat. Jag ger inte upp, även om det kanske står still eller kanske till och med ökar på vågen igen så har jag gett mig fan på att jag ska klara det.

Jag kan tänka mig att det märks tydligt i bloggen när jag är mer peppad och lyckas än när det går dåligt. Jag är inte samma glada person när jag misslyckas, vilket också känns helt naturligt. Att jag dessutom är ett känslomässigt vrak i övrigt spelar ju sin roll också såklart. ;)

När jag började träna på Sportlife hade jag ingen personlig tränare. Däremot hade jag något som på många sätt fungerade bättre än en personlig tränare. Jag hade en riktigt bra träningskompis. Någon jag kunde prata om allt med och verkligen öppna mig för när det gällde inte bara vikten utan livet i allmänhet. Jag kan fortfarande öppna mig helt för henne, men eftersom hon numer bor längre bort (saknar dig!) kan jag inte längre träna med henne. Vi inte bara tränade ihop, vi tävlade emot varandra också vilket för mig var otroligt peppande. Jag behöver mer än bara mig själv för att lyckas. I nästa inlägg kommer en utmaning som jag själv hittat på för att sparka mig själv i rumpan.